Kretensiska är en dialekt av grekiskan, inte ett eget språk, men den hörs tydligt. Många k-ljud blir mjuka och tje-lika, en del ord finns bara här, och i bergsbyar som Anogeia och i Sfakia talar äldre människor fortfarande en grekiska som en atenare kan behöva lyssna noga på. Här är det du faktiskt kommer att höra, utan att det blir en lektion i grammatik.
Dialekt, inte eget språk
Alla på Kreta talar och förstår standardgrekiska. Det är den som används i skolan, på tv, på skyltar och i myndigheternas papper, och det är den du hör i hotellets reception. Dialekten lever vid sidan om, starkast hos äldre, på landsbygden och i vardagsprat mellan kretensare.
För en besökare betyder det två saker. Dina inlärda fraser fungerar överallt, och ingen förväntar sig att du ska tala kretensiska. Men hör du ett samtal på ett kafenío i en by och inte känner igen orden du har lärt dig, kan förklaringen vara att det inte är riktigt samma grekiska. Ett ord som jássou, som du lär dig i hej på grekiska, låter likadant här som i Aten. Det är i det snabba vardagspratet skillnaderna märks.
Uttalet: de mjuka k-ljuden
Det mest kända draget är vad som händer med vissa konsonanter före e- och i-ljud. Där standardgrekiskan har ett hårt k, säger många kretensare något som ligger nära svenskans tje-ljud eller engelskans ch i ”church”. Det lilla ordet för och, som i standardspråket uttalas ke, kan därför låta som tje. Eftersom det ordet kommer i nästan varje mening är det oftast där du först märker dialekten.
Något liknande händer med ch-ljudet. Före e och i kan det glida mot ett sje-ljud, ungefär som engelskans sh. Resultatet är en grekiska som låter mjukare och mer väsande än den du hör på nyheterna.
Hur starkt det här låter varierar mycket. Det skiljer sig mellan östra och västra Kreta, mellan by och stad och framför allt mellan generationer. En ung person i Heraklion kan låta nästan som en atenare, medan hans farfar i en bergsby har uttalet fullt ut. Ta därför beskrivningen som en riktning, inte en regel.
Några ord du kan höra
Det finns gott om kretensiska ord, men många skiljer sig från by till by och används mest av äldre. Här är några få som är väl kända och som du har god chans att stöta på:
- Ínta (IN-da) – vad. Standardgrekiskans ti blir på Kreta ofta ínta, som i ínta kánis?, hur mår du. Det är kanske det mest typiskt kretensiska ordet av alla, och kretensare själva skämtar gärna om det.
- Kopéli (ko-PÄ-li) – pojke, ung man. Den kvinnliga formen är kopeliá (ko-pe-LJA), flicka.
- Kouzoulós (ku-zu-LOS) – galen, tokig, ofta sagt med glimten i ögat.
- Tsikoudiá (tsi-ku-DJA) – Kretas namn på det klara destillatet som besökare oftast kallar raki. Om drycken och seden att bjuda på den kan du läsa i guiden till vin, raki och dryck.
Använder du själv ett av orden med ett leende kommer det sannolikt att uppskattas, men det är inget du behöver. Lyssna hellre och fråga gärna. De flesta kretensare berättar villigt om sina ord.
Mantinades – rim på två rader
Där dialekten lever starkast är i sången. En mantináda (man-di-NA-da), i plural mantinádes, är en rimmad tvåradare där varje rad har femton stavelser. Den kan handla om kärlek, längtan, döden, stolthet eller ett skämt om någon i sällskapet, och den sjungs eller reciteras ofta till lyra och luta.
Det speciella är att mantinades fortfarande skapas. På bröllop, dop och byfester kan gästerna svara varandra med improviserade verser, och en bra mantináda kan bli ihågkommen och citerad i åratal. Formen kräver att orden passar rytmen, och därför används dialektens ord och böjningar fritt. Hör du en sådan sång har du alltså hört kretensiska i sin mest levande form. Mer om lyran, dansen och festerna finns i texten om kretensisk musik och dans.
Samma femtonstaviga versmått bär också Erotokritos, det långa kärleksepos som skrevs på kretensisk grekiska under den venetianska tiden och som många kretensare fortfarande kan citera stycken ur. Bakgrunden till den perioden finns i artikeln om det venetianska och osmanska arvet.
Anogeia och Sfakia – där dialekten hörs mest
Dialekten är starkast i bergen, där byarna länge låg isolerade och där herdekulturen höll sig kvar. Två områden nämns nästan alltid.
Anogeia, på sluttningarna av Psiloritis, är känd för sina musiker och sin starka lokala identitet. Här är det inte ovanligt att höra mantinades på kafeníon, och dialekten används öppet och med stolthet.
Sfakia, på sydkusten nedanför Vita bergen, har ett rykte om sig att vara Kretas mest egensinniga hörn, med en egen klang även inom den kretensiska grekiskan. Vill du åka dit är Chora Sfakion den naturliga utgångspunkten.
I båda områdena gäller samma sak: det är de äldre som talar dialekten tydligast, och skillnaderna mellan grannbyar kan vara stora. Det som är vardagsord i en by kan vara obekant i nästa.
Spåren i namnen
Ett kretensiskt drag som syns även på papper är efternamn som slutar på -akis, som Kazantzakis. Ändelsen är en förminskningsform, ungefär ”lille”, och den är så vanlig på ön att ett namn på -akis ofta avslöjar kretensiskt ursprung. Mer om hur grekiska namn är uppbyggda finns i artikeln om grekiska namn och namnskick, och om författaren bakom Zorba i texten om Nikos Kazantzakis.
Behöver jag kunna kretensiska som turist?
Nej. Standardgrekiska förstås överallt, och i turistorterna klarar du dig med engelska. Men att veta att dialekten finns gör det lättare att förstå varför grekiskan låter annorlunda i en bergsby än på en hotellreception. Vill du sätta dialekten i ett större sammanhang finns det mer om språket och vardagskulturen under språk och kultur på Kreta.