Om en enda författare fångat Kretas själ är det Nikos Kazantzakis. Han föddes i Heraklion, växte upp under oroliga år på ön och skapade en av världslitteraturens mest livsbejakande gestalter – Alexis Zorba, mannen som dansar mitt i motgången. I dag vilar Kazantzakis på stadsmuren i sin hemstad, under en gravsten med en av litteraturhistoriens djärvaste inskrifter. Här är berättelsen om författaren och hans Kreta.
En son av Kreta
Nikos Kazantzakis föddes 1883 i Heraklion, som då hette Kandia och fortfarande låg under osmanskt styre. Hans barndom präglades av öns kamp för frihet från Osmanska riket, och de spänningarna skulle senare genomsyra hela hans författarskap. Han studerade juridik i Aten och filosofi i Paris, reste vida omkring och skrev på ett rastlöst, sökande sätt hela livet.
Trots att han tillbringade stora delar av sitt liv utomlands återkom Kreta ständigt i hans verk. Öns landskap, dess människor och deras kärva livsglädje blev själva grunden i hans diktning. Vill du förstå bakgrunden till hans oroliga uppväxt är öns dramatiska historia en bra ingång.
Zorba – boken som blev odödlig
Kazantzakis mest älskade roman kom ut 1946 och heter i original ungefär "Alexis Zorbas liv och gärningar", men är världen över känd som Zorba. Berättaren är en försiktig, boklärd man som reser till Kreta för att driva en gruva – och där möter han den obildade men livskloke Zorba, en man som lever helt och fullt i nuet.
Zorba äter, arbetar, älskar och sörjer med hela sin kropp, och framför allt: han dansar. När allt går åt skogen och drömmarna rasar samman är hans svar inte förtvivlan utan dans. Den kontrasten – mellan huvudets grubbel och hjärtats livskraft – är romanens kärna och en av anledningarna till att den fortsätter att beröra läsare.
Boken sägs ha byggt på en verklig man Kazantzakis mött, och den utspelar sig till stor del på just Kreta, i ett kargt bergslandskap där gruvdrömmarna krockar med en obönhörlig verklighet. Zorba blev snabbt något mer än en romanfigur: en livshållning. Att "leva som Zorba" har blivit ett uttryck för att våga ta för sig av livet, med allt vad det innebär av glädje och sorg, i stället för att gå bredvid och betrakta det. För många läsare är det öns anda i bokform – och den känns fortfarande igen i en kretensisk taverna en kväll när musiken drar igång.
Filmen som spred sirtakin över världen
1964 blev romanen film med Anthony Quinn i titelrollen, och den gjorde både berättelsen och Kreta världsberömda. Delar av inspelningen ägde rum på ön, och den slutscen där Zorba lär den försiktige engelsmannen att dansa på stranden har blivit ikonisk. Musiken av Mikis Theodorakis, med sin gradvis accelererande sirtaki, hör i dag till det mest välkända någon förknippar med Grekland – och den föddes ur just den här historien.
Mer än Zorba
Zorba är den mest kända boken, men Kazantzakis skrev mycket mer. Han väckte internationell debatt med Den siste frestelsen, en djärv och mänsklig skildring av Kristus, och skrev bland annat Kristus korsfäst på nytt och den självbiografiska Rapport till Greco, en hyllning till den kretensiske landsmannen och mästarmålaren El Greco. Han ägnade också årtionden åt ett väldigt versepos, en fortsättning på Homeros Odyssén.
Genom hela författarskapet löper en kamp mellan ande och kött, tvivel och livslust – teman han menade var typiskt kretensiska. Det är den kampen Zorba löser på sitt eget sätt, med fötterna i sanden och armarna utsträckta.
Kazantzakis var också en rastlös resenär och skrev en rad reseskildringar från länder han besökte, samtidigt som han översatte klassiker till grekiska och engagerade sig i tidens stora politiska strömningar. Han rörde sig mellan andlighet och tvivel, mellan öst och väst, och sökte hela livet efter något slags frihet från både rädsla och förhoppning. Just den strävan sammanfattas i orden på hans grav, och den ger en nyckel till varför hans böcker känns lika angelägna i dag som när de skrevs.
Graven på stadsmuren
Kazantzakis dog 1957. Hans djärva idéer hade gjort honom omstridd hos den ortodoxa kyrkan, och han fick inte vila i vigd jord på vanligt vis. I stället begravdes han högt uppe på Martinengo-bastionen, en del av Heraklions gamla venetianska stadsmur, med vidsträckt utsikt över staden och bergen.
På den enkla gravstenen står orden han själv valt, i svensk översättning ungefär: "Jag hoppas ingenting, jag fruktar ingenting, jag är fri." Få platser säger så mycket om en människa. Graven är i dag ett populärt mål, både för litteraturälskare och för besökare som söker en lugn utsiktspunkt över staden.
I författarens fotspår
Vill du komma närmare Kazantzakis är Heraklion utgångspunkten. Här finns graven på stadsmuren, och stadens museer visar upp föremål och sammanhang kring hans liv och tid. I en by strax utanför staden ligger dessutom ett museum tillägnat honom, med manuskript, personliga tillhörigheter och bilder från filminspelningen.
Kombinera gärna ett besök med öns övriga museer, så får du både författaren och den kultur han sprang ur i ett och samma svep. Att läsa Zorba innan resan – eller på stranden under den – gör upplevelsen ännu rikare.
Bra att veta
- Graven: Kazantzakis grav ligger på Martinengo-bastionen på Heraklions stadsmur och nås till fots – ta med vatten och gå gärna vid svalare tid på dagen för utsiktens skull.
- Läs först: Zorba finns i svensk översättning och ger resan djup. Även filmen från 1964 är lätt att hitta.
- Museet: ett museum tillägnat författaren finns i en by nära Heraklion – kontrollera aktuella öppettider innan besöket.
- Kombinera gärna med stadens museer och en promenad genom Heraklions gamla stad.